Tänk guld, massa guld!

 

Lidia och Yamaha på Sala DF, sound check...

 

Dag 2. Slår upp mina blå till ljudet av storstad… jag älskar det här! Nu först ett par timmar i city med Claudia Tolay en mycket kär vän med stort intresse för musik, sen sound check… Vi ska spela på en stor musikklubb i utkanten av Barcelona och jag har släppt sargen! Det är bara att åka med... Folk pratar över huvudet på mig, alla håller löst på tider och skrattar åt mitt ordningsinne. Spanskan smattrar och ibland slänger Marcelo Frajmowicz, musiker, producent och till lika skivbolagsdirektör för Elefantito Records in en snabböversättning... jag förstår mer nu...

Snyggt material till Lidias gig, posters och stickers på Internationell nivå...

Två huvudakter och ett förband! Allt känns hur proffsigt som helst och den kvinnliga monitorteknikern har toppkoll. Vi får chans att testa början och slut på alla 13 låtar, känns skönt med tanke på att vi nästan aldrig har spelat ihop förut... ja förutom det två och en halv timme långa repet igår, så klart! Jag har ett Yamaha Absolute Custom Birch i blekbrunt och tyvärr EVANS skinn... det är en någon som är bra på att sälja just EVANS här i Spanien... hm... Pukorna blir fattiga rent akustiskt och jag ser att någon innan mig redan har överspelat dem med gropar i skinnen som resultat...

Konserten känns otroligt avslappnad och slutresultatet gör att alla är jättenöjda! Jag blir så förvånad, Lidia har trots att hon både är ung och i början av sin karriär redan ett stort antal fans som kan hennes låtar och texter utantill! Publiken är så engagerad och alla sjunger med... Lidia är säker och öppen på scenen, sjunger gudomligt och privat är hon som en liten syster, rolig och stundtals en riktig "Cantarina"... Det kommer gå bra för henne!

Pepe Curioni, basisten, är en hårt arbetande basist i Barcelonas musikvärld men han berättar att han flyttar till Madrid om ett par dagar; Där finns det speltillfällen! Jag förstår inte?! Jag som tycker att den här staden erbjuder så mycket mer än t.ex. Stockholm... Senare under kvällen, när jag blir uppbjuden på Stevie Wonderjam med Pepe och ett annat band på klubben El Paraigua, kan jag förstå bättre. Det som känns så romantiskt för mig med Barcelona måste vara precis som att haka på ett coverband på Big Ben här i stan... Han siktar högre och jag, jag har ju bara tur att jag är från att få kliva in på den här Artistnivån i Barcelona. Det tack vare festivalgigen på 40 Principales med Emilia de Porett.

Otroligt lyckad kväll och natt, i morgon ska det bli fotboll, kanske grillning och segling... vem vet?!

Ps. När jag kommer hem ska jag slänga mig på luren till Yamaha och kolla in det nya Yamaha Custom Vintage Ltd., har fått så många frågor om det nu så jag känner att jag måste lära mig allt... Vi hörs! Ds.

Replokal och trumshop i samma! Hm...

 

Barcelona, vad ska man säga? Jag jämför med Dublin… nej, det gör jag inte! Det blir liksom Walk Over... men det är enligt mitt egna tycke och smak...

Är här för att spela med två Artister och träffa några musikervänner jag möttes under de två fantastiska miniturnéerna jag hade äran att göra i Spanien med Emilia De Poret i slutet av förra året. Nu har vi hållit kontakten sedan dess och det med mycket roligt resultat. Jag har fått frilansjobb Barcelona!

Att åka själv för att frilansa i utlandet är en liten våt dröm men nu när jag sitter här på flygplatsen känner jag mig minst sagt liten på jorden… vet inte om nervös är det rätta ordet… utlämnad kanske? Jag har inte kontroll på vart jag ska bo, var jag ska repa eller när, vad vi ska spela, vilket som blir mitt instrument och jag kommer absolut inte kunna göra mig förstådd då min Spanska är minst sagt obefintlig… För ett par år sedan skulle jag kanske inte gjort det här men nu känns det faktiskt övervägande som ett positivt val.  Nu är det dags att borda…. Återkommer!

Dag 1: Galen mopedresa med Marcello genom hela Barcelona i solregn till repet! Artisten jag ska repa med heter Lidia och jag känner mig ganska förberedd… Basisten känner jag sedan innan, Pepe, men resten av bandet är nya bekantskaper. Tur att musik är ett universellt språk… efter några missförstånd om vad som är stick, bridge och ”fron the toppa” lyckas vi ta oss igenom de 13 låtarna. Repstudion är ett fantastiskt mysigt ställe, á la SAMI med full back line… Yamaha Stage Custom i varje reprum och timuthyrning, 9 EU i timmen.

Lite Pizza och citronöl efter repet, sen moped tillbaka… nu bara sol, inget regn! Ett bra sätt att lära sig staden…

Hem och sova lite sen första giget med Lucas Marciano på Theatreneu. Jag ska gästa hans band och han är bra, mycket bra… publiken kan varje sång, varje text och alla älskar det han berättar mellan låtarna, (jag fattar nada). Han har humor och får, på ett mycket charmigt sätt, alla att vrida sig i stolarna av skratt. Bandet spelar otroligt dynamiskt och det finns hur mycket plats som helst för att måla... Underbar Kväll! Nu hem och sova igen känns som om dag ett har hållit på i minst 3 dygn.

 

Xavi Molero Homs, guitarra, Hee- man, (mitt nya Spanska smeknamn), och Lidia Guevara Uno!

Stefan Gunnarson, Bill Champlin och Peter Friestedt från LA Projekt...

Sitter några meter ifrån en utav de största idoler jag hade som ung, kommer aldrig glömma första gången jag satte ner pick-upen på den dyrt införskaffade japanpressen av Runaway, Bill Champlin... Låten Satisfaction strömmade ur högtalarna och mycket tack vare trummisen JR Robinsons magiska spel på just den låten fick jag en mätsticka på hur djävla bra man kunde vara.. Jag var en liten oerfaren åsna och långt där framme på en trumpinne hängde moroten... Tänk att få träffa och spela med de här musikerna...

Man är olika, en del spelar bara för att det är: Härligt att utrycka sig med musik... En del kanske för att det är det enda dom kan... Jag spelar för att bli sedd eller.... hörd, (kanske passar bättre)! Självklart spelar musikens magiska språk första fiolen... men jag har kommit på med åren att jag, på god andraplats, mest vill mätta mitt otroliga behov av uppmärksamhet, live!

Finns det ett behagligare ställe än att sitta på ett trumpodie, lite på avstånd från scenkanten, upphöjd, längst bak, få en liten beskärd del av en publiks fokus... den är inte direkt riktad till mig utan jag kan slicka åt mig lite ibland, lite här, lite där och sen vid vissa partier kanske få den helt för ett par sekunder. Förhoppningsvis känner man sig lite förberedd och bra då också...

Jag tycker mest om att spela orginalmusik med Artisten som det är mening ska framföra låten. Att till exempel spela Freestyles låt Fantasi med ett coverband är inte alls samma sak som att spela den med Christer och Tommy... en parameter är självklart också att publiken har kommit dit för just den konserten och betalat för det!

Jag älskar att spela med alla orginalartister även om jag kanske inte skulle köpa deras album för musiken skull. Det där är individuellt bland musiker och jag respekterar andras åsikter även om jag ibland ärligt har svårt för musiker som måste ursäkta sig när det kryper fram att dom spelar med en speciell Artist för att den inte skulle vara kreddigt nog...

Rytmus eldsjäl och gitarrlärare Tony Borg, ( ja, han som spelade Blackmoredoftande gitarr i Alien), har sett till att eleverna får komma och delta i en clinic med Bill och jag halkade med in för att skriva lite om det... Yamaha är representerad i keyboardriggen och när han visar hur en låt har ändrats från enkel anteckning till färdig låt med hjälp av David Foster, (det klingar Chicago så det dryper om det och ljudet från S90ES är så likt orginalet ), blir jag lite fuktig i ena ögat...

Bill talar mycket om att skriva låtar, planerade hits kontra de låtar som kommer helt från hjärtat... Han är självkritisk och rolig, sätter gärna på sig dumstrut och bjuder på sig själv på ett oväntat sätt. Mycket oväntat! Förvånansvärt många av eleverna tjuter till, igenkännande, när han rabblar upp massa mindre välkända West Coastalbum, Artister och musiker... det var sådant vi snackade om redan 87!

Det han säger och berättar gör att det börjar snurrar i tankarna...  Vilken musik är för vem och vem är det som bestämmer vad som är tillräckligt bra eller rätt musik? Självklart spelar produktionssättet in... en låtfabrik, där det kanske sitter tre personer i en studio, 09.00 till 17.00, och fiskar efter radiohits kanske inte är en lika romantiskt hantverkarbild som en servettplitande Benny Andersson och Björn Ulveus på en skärgårdsö...? Eller ta Lars Winnerbäcks fantastiska arbete med texter i jämförelse med Plings... ord?

Nu när Eurovision Song Contest 2010 precis har gått av stapeln får det ju en verkligen att undra. För vem är den musiken? Är det bruksmusik? Är den kanske gjord för att spelas i bakgrunden på en frisörsalong i Jönåker?

Finns det kanske ett musikaliskt klassamhälle? Är Schlagern musikens "Foppatoffla"... i så fall kanske Titio är den snygga och smakfulla designskon hon alltid själv bär. Bo Kaspers den intellektuella, souljazziga, men ändå inte för utstickande Chalmerstudentsandalen i mocka med snörning. Finns det musik som är helt barfota?

Fanns det kanske en mening med Quincy Jones skoval när jag mötte honom backstage i Montreux 2008, han hade dagen till ära, tror det var hans födelsedag, ljus beige linnekostym och, håll i er, rosa "Foppas" i en Special Edition med klistermärksapplikationer man får sätta dit själv...

Vad Bill hade på fötterna? Jag återkommer... ska kolla i kväll och medan jag gör det kan väl du kika in på hans hemsida...