adamdrummer

Jimmy Wahlsteen och jag på miniturné, förlåt microturné och det känns extra bra att åka med honom.

Våra Spanien och Englandsresor tillsammans med Emilia de Poret går till historien som de roligaste och mest kulinariska i mitt liv. Har vi tur kan vi nog få i oss något gott även den här gången.

Nu destination Örebro för clinics, han gitarr och jag trummor. Jimmy passar på att snacka och promota sitt nya album 181st Songs. Först gör vi ett nedslag på en musikaffär där Jimmy ska framföra ett par låtar. Jag spelar min modifierade Cajon på en av dom under kvällen.

Clinics är en relativt nytt begrepp för mig, inte att jag inte har besökt just sådana, tro mig, kommer t.ex. aldrig glömma Greg Bissonettes och Vinni Colaiutas clinics jag besökte som ung när jag pluggade musik i Hollywood. Året var 1987, magen full av Lasagne från den Italienska krogen jag åt på varje dag, sen en konsert eller workshop, musikklubb eller just clinic... Minnen för livet!

Nä..Clinics är nytt begrepp för mig för att jag ger dom idag...  Att man får agera pedagog är mer än givande.

Man får röra om i grytan av de kunskaper man man samlat på sig under åren och det dyker upp ingredienser man glömt man hade införskaffat sig. För varje slevtag upptäcker man något nytt och slutligen inser man att dom som spisat ens clinic faktiskt tycker att grytan både värmde, var näringsrik och förhoppningsvis riktigt god. Att du på köpet även kan skedade upp en bit morot till dig själv inför kommande jobb är ingen nackdel.

Det mest fantastisk med att hålla i clinics är mötena med alla människor, att få deras frågor, få höra när dom berättar om sina drömmar, mål och visioner.

Men vad har jag då på min clinicmenyn? En nypa hand, sittställning och teknik, en handfull psykologi, ett kilo erfarenhet, allt kokat med en fond av gehör och kryddat med grooves och dynamik. Tyvärr kan jag inte själv läsa recept men jag talar dock om kunskapen och behovet av att kunna läsa vid olika sorters arbeten...

Noter är förresten något jag arbetar hårt med nu då jag har tröttnat på att ha mitt okunnande hängandes som ett ok över mina axlar.

Nu är jag på väg hem igen efter lyckade dagar och många fina möten. Som pricken över I har Jimmy och jag under den här helgen blivit bjudna på både Spansk och Asiatisk mat i toppklass av Medborgarskolans representant Reneé Hanqvist. För övrigt är det hon som kokat ihop hela den här idén med att låta oss göra clinics.

P.s. Om jag skulle köpa en ny kastrull, skulle det bli den här! John har lämnat Yamahaköket och det lär bli svårt att få tag i den här fantastiska signatur virveln i framtiden... det ryktas att det finns ett fåtal ex kvar?! D.s.

BSD1465NJR

14" x 6 1/2" Birch Snare Drum; John"JR"Robinson Signature Model

Övningshörnet i matsalen. Yamahas DT Exspress IV.

Vaknar, vinkar av sonen som med lätta steg går till skolan med sitt gitarrcase på ryggen. Tänk om man hade haft Rytmus att gå till när jag var ung. Stimulerande gymnasiegång var inte direkt vad jag hade, 4 årig teknisk i Uppsala bland HP räknare och Cavaletbärande förtidsgubbar. Fysik, kemi och teknologi är det inget fel på men lärarna jag hade kunde med säkerhet skrämt intresset ur den mest fullfjättrade Nobelpristagare.

Ärligt talat hade väl trummorna och musiken redan tagit grepp om min själ på den tiden, textblocket fick precis plats att gömma bakom den praktiska A4 storleken på läroboken ALLT OM KEMI.

Nu har jag inget jobb idag, varken musik eller annat... kaffe, frukost och... öva, det där nya jag tvingar mig till.

Jag är urkass på att slå enslagsvirvel och att slå samtidigt med höger och vänster hand, t.ex om man ska bygga upp ett crecendo på golvpukan och virveln, en takt med 8 dels trioler i en Shuffel. Det mest elementära!

Troligtvis har tvåslagsvirveln förstört det där och jag har glömt att underhålla den tekniken som var så lätt när jag började spela. Ibland har jag kommit på mig själv under Singing Bee, att titta med skräckblandad förtjusning när Jouni Happala knattrar iväg en enslagsvirvel i rasande tempo, helt oberörd! Det håller jag på att öva på nu...

Jag funderar på vad som är den där driften bland alla unga som vill hålla på med musik som yrke? Jag menar min son har växt upp med en pappa som varit borta mycket och har haft minst sagt knaper ekonomi. Han har sett sin fars besvikna ansiktet när inte den där turnén blev av...

Han har inga tvivel trots det. Han ska spela musik!

Är det behovet av att få uttrycka sig, är det att stå på scenen framför folket, att bli sedd, är det att bli känd, är det för att täcka det där hålet med känslan av att inte räcka till? ( På på scenen och några timmar efter giget känner man sig fullkomlig och glömmer man att man har det, hålet).

Är det också det lilla hålet och dess förmåga att växa sig större som gör att så många konstnärer, musiker, skådespelare och artister måste ta till drogerna och alkoholen? Det är klart det är...

Jag har precis blivit lite äldre till och känner mig exakt som Kalle när han skuttar iväg på morgonen.

Framför mig på väggen sitter en liten bild på Andy Warhol, har inte tänkt för än nu varför jag har placerat bilden på honom just där. Snett hänger han, med någons händer i ett strypgrepp runt halsen...

Ps. Väntar med spänd förväntan på nya DTX padsen, kolla in dom här så länge så återkommer jag när dom landar... Ds.

Jonas Gröning spelar inte så lite solo...

Vilken vecka! Stefans Gunnarsons release, jag hade fölsedagsmiddag på Pa & Co och sen Melodifestivalen... nu borde en vanligt funtad man använda söndagen till tystnad och reflektion men inte jag inte. En stående Söndagsnedladdning i den lilla familjen Kårsnäs är att träffas på Berns och lyssna på Jocke Bergströms Söndagsband. Första gången jag stötte på honom med band en Söndag måste ha varit 2001 på Kungsgatan, bredvid Faching, Worldtrade Center, där de spelade ett antal gånger innan de flyttade till Eken för att fortsätta till Norrlandsgatan. När begreppet Sköna Söndag växte sig riktigt stor huserade de i Blue Moon Bar, Kungsgatan.

Nu spelar de på Berns i Asiatiska... En fantastisk lokal där jag faktiskt ibland kan finna mig sittandes en vanlig vardag med dagstidning och kaffe, något är det som drar, kanske är det min längtan till hotellreceptioner nu när det är glesare mellan turnéer... kanske är det bara att det är sådan fin atmosfär... fantastiskt bemötandet av personalen eller den härliga menyn. Kanske mest av allt är det historiens vingslag. Jo, så är det! Jag gillar just Berns för att det sitter något i väggarna... det känns väldigt hemma och bekant!

Nu tillbaka till kvällen. Nästan samma material spelas med vissa undantag, det gör inget för det är olika framfört varje gång och just det små skillnaderna blir som en liten tävling att leta efter, en speciell harmonik från Jonas Gröning på sitt Yamaha S90 XS, en extra glittrande passage från Gitarristen Max Schultz, ett galet fill i slutet av en låt från Magnus Persson eller som igår, när ALLA lämnar sina platser under den ovetande Jimmy Källqvists bassolo. Han tittar upp efter några takter och ler över att bli lämnad ensam. Smakfullt!

Nu är det ju inte bara mysigt att sitta där med sin son och nicka igenkännande åt vänner och bekanta, det är fruktansvärt jobbigt också... Varför får inte jag spela, det värker i kroppen, man vill bara gå upp, suget kan tänkas likna en heroinists men istället för att rusa ut i Berzelipark och leta efter harm fingrar man lite rytmiskt på glaset, stampar lite med foten för att få ut det värsta, sen hem, fort som fan... Jag har precis lärt mig vända just det spelsuget till energi för nästa veckas övning. Jag har faktiskt börjat öva nu igen efter ett par års totalt ointresse. Teknikskillnaden är enorm och saker som inte har fungerat riktigt i time tidigare är skrattretande tighta och det redan nu efter några enstaka veckor.

I veckan väntar förberedelser inför en liten clinicturné i Mälardalen som Jimmy Wahlsteen och jag ska göra...

Kanske hinner jag också med en kopp kaffe, lite vin eller så i vardagsrummet... mitt vardagsrum!

Mycke Yamaha var det på scenen...

Fick ett samtal av Stefan Gunnarsson, (Så ska det låta pianisten), för några veckor sedan, - Adam jag vill ha releasparty för mitt nya album i Sthlm, är ombed att ringa dig... hur gör man?

Nu är det ju så att Stefan och jag bara mött varandra en gång tidigare på ett Yamahaevent i höstas på hotell Anglais. Jag kände mig smickrad och bestämde mig för att hjälpa till så mycket som jag kunde... ja, hur gör man?

Jag satte mig ner och funderade på hur jag skulle vilja att mitt egna party skulle se ut, berättade för Stefan om mina egna drömmar men som om det var en väl beprövad form.

Berns salonger är ett rum där musik kan få nå fram till lyssnaren utan minsta spår av källardoft, skavd rockklubb eller skam för för det man gör... En ton på Berns har liten mer skimmer?! Att Ingmari Pagenkemper är nöjeschef där gör ju inte saken sämre, hon har verkligen känsla för artister, konserter och events.

Jag förde Stefan och Ingmari samman och sen kontaktade jag Renée Hankvist, (rhp), en hungrig och kompetent tjej som bokat många av mina clinics och som bl.a. hade del i eventet GitRnite härom kvällen. Bad henne att hjälpa till...

Nu till kvällen och resultatet. En fantastisk kväll i en full sal, viprum i Katthavet, vin, öl, tre sorters wraps, skratt, förväntningar, nerver och allt ackompangerat av kristallkronor och Adam Fietzs känsla för feelgoodmusik från Änglarnas stad. Folk hade trevligt på riktigt!

Stefan äntrar scenen med sitt band och gör ett mycket fint framträdande. Guldmedalj får Rasmus Kihlberg för sitt trumspel, så smakfullt och med ett "sitt" man bara ett fåtal trummisar i världen är begåvade med. Att sedan han och basisten Johan Granström redan från takt 2 i första låten tittar på varandra med leenden som om dom blivit nyfrälsta, gör inte det hela sämre. Bravo!

Nu kan jag ju inte hålla mig längre... scenen är överfull med Yamahainstrument, Rasmus spelar ett 9000 Recording med orginalvirvel och det låter fantastiskt bra. Stefan har bara ett keyboard Motif XS7, det räcker, och jag tror han kör på samma ljud hela konserten?! Det roligaste är när producenten Erik Bernholm, som förstärker under kvällens gig, plötsligt tar fram en Yamaha Silent guitarr, SLG100S. En underbart instrument, både att lyssna till och titta på... någon på designavdelningen, måste haft främmande substanser i kroppen under den ritsejouren.

Får lov att ställa bilen då stämningen glädjen över att allt blev så lyckat har fått mig att glömma antal vinglas som slunkit ned... Växtku... väsktusk... västkusk... Äh.. Skitsamma!

Ett utav de roligaste och mest knasigaste jobben i mannaminne. Mathias på Inspire Prod. ville ha ett slagverksnummer till en invigning...

En bank, två trummisar, två trumset, 65 st bittra pensionärer... hur ska det sluta?! Det var tankarna som strömmade mellan mina öron sekunderna innan Lena Neogard Tomander, (tidigare På Spåret trummisen), och jag satte igång att spela vårt korta specialskrivna trumsolo som skulle få Katrineholms "daglediga" innevånare att skynda till bandklippningen för den nya Sörmlandsbanken.
Nog kom det folk alltid... det silverfärgade bandet kunde knappt hålla tillbaka alla Rullatorpiloter som tryckte på allt vad tygen höll.

Här skulle det bjudas på kaffe, snittar och bubbel... alla skulle vara först. Vad dom inte hade räknat med var just trummorna. Försök föreställa er en samling människor som vill in... men ändå inte förbi...

Med sprakande hörapparater och ögon stora som théfat av skräck passerade dom, skuttandes förbi, medan vi gjorde så gott vi kunde för att inte spela skiten ur dom och då menar jag rent bokstavligt.

Fort gick det dock, 3 minuter 56 sekunder för att vara exakt. Men vad vi hade roligt, bara att rigga upp var sitt trumset utomhus i smygkylan var annorlunda och Lenas Al Foster kit och mitt mini Yamaha PHX glänste i vårsolen.

En lokal lunch och sen hem... vad var det som hände egentligen!