adamdrummer

Min hylla på Budwheels och under handduken en vilande liten Japan...

Precis hemkommen från en mindre turné, Oslo nu senast... Nu skulle man kunna tro att det var i musikens tecken men det är helt fel! Jag har varit på turné med med ett glasögonföretag. Har gjort tre blomsterarr. satt upp och placerat ut 22 st plexifigurer, lagt lite blå matta och pyntat lite snyggt mm.. Det har varit med ett band på turnén som spelat cocktail under minimässan. Efter lite efterforskning har jag förstått att jag tjänade på en höft dubbelt så mycket som bandmedlemmarna, då får man räkna in att jag är helt outbildad och har ca 3 månaders erfarenhet av mitt nya arbete. Hur fan går det till kan du undra? Det gör jag med!

Hemma i min hylla står ett utav de härligaste, vackraste och välljudande trummor någonsin tillverkat och dammar. Jag har ca fem års utbildning, nära på 15 års arbetslivserfarenhet inom musik... och jag gör blomsterarr som vid en närmare granskning säkert skulle utesluta mig på livstid från floristernas riksförbund!

Del av utställningen.

När ska kultur få kosta i det här lilla sketna landet, när ska det läggas in i en svensk familjs månadsbudget att köpa musik, gå på konsert eller se på film på biograf i stället för att inte bara köpa tekniken för att åtnjuta den, kulturen, helst gratis?

Det hela verkade börja när det i början av 90 talet skulle bjudas på gratis livemusik på den lokala klubben, baren och utestället för att dra folk. Rätta mig om jag har fel...

Slutligen... när ska jag och mina kolegor sluta få höra att vi får mindre betalt eftersom att vårt arbete är roligt? Eller när ska det sluta låta som vid en löneförhandling hos ett större Tv produktionsbolag härom året?: - Vi tänkte du skulle få lite mindre betalt i år för du kan ju det här nu...

Finns det fler yrken där du bestraffas för din kunskap och erfarenhet?

Adam

Ps. En liten aux- virveltrumma att rekommendera, den ligger och vilar på den översta bilden men annars låter den fantastiskt i alla lägen! NSD1260MBGW
[MUSASHI] Ds.

Foto: Renée Hankvist

Jimmy har många fina gitarrister och åhörare i sin grupp, jag har bl.a. två keyboardister?! Här gäller det att tänka blixtsnabbt! Tack och lov tycker de om programmera trummor och beats i sina hemstudios vilket gör att jag kan ge lite roliga tips och idéer de kan prova hemma. Några timmar senare plågas jag koncentrationshuvudvärk och av känslan att jag inte kunnat förmedla tillräckligt med matnyttig information.

På eftermiddagen försöker vi entusiasmera deltagarna till att ta tag i deras mål och delmål. En deltagare vill få gig till sitt orginalband, en annan drömmer om att göra reklamfilmsmusik och någon sitter bara tyst och ser drömmande ut genom fönstret på våren som börjar knoppa. Kanske är han nöjd med det han gör, gilla att lyssna på jazz!

Jimmy bränner plötsligt av en lång lista med tips hur du sprider din musik över nätet, han vet hur man gör, med sina över 600.000 visningar på YouTube! Alla börjar anteckna, till och med den drömmande Jazzgossen... på små gröna PostIt-lappar som han gömmer i sin plånbok. Det är fina gåvor Jimmy ger.

Jag ger mer en cynisk och svart föreläsning om hur dålig gageutvecklingen varit under de 10 senaste åren...

Alla verkar till slut mycket nöjda och innan vi åker mot Säffle äter vi så klart en riktigt bra middag på Tranquilo, en alternativ grillrestaurang jag gillar mycket... att sen minnet från ett fantastiskt gig på just Tranquilo, med Magnum Coltrane Price den asvarma sommaren 2007, gör sig påmind i gör inte middagen tråkigare.

Säffle! Vi huserar en mer eller mindre uttjänat lagerbyggnad, där taket rasat in av vinterns snömassor och min lokal blir hopplös att spela trummor i. Hårt, starkt och fult ljud gör att jag nästan drar mig från att visa olika beats och grooves. Det blir så starkt att jag ser mina elever blinka varje gång jag snuddar vid en trumma. Under en låt jag spelar med backtracks solar jag ganska mycket och snabbt under ett parti och mina åhörare blinkar då så högfrekvent att jag nästan börjar skratta åt eländet... R.e.m, ( rapid eye movement), i takt!

Trummorna jag har med mig på mina clinics är mitt fantastiska Yamaha PHX kit men jag har verkligen krympt det till det minimala för att få plats i en bil. 18" bastrumma, 10" och 14" pukor och virveln är min 13" Dave Weckl.

Det blir extra roligt att spela dom trummorna när man ser hur skepsis skiner i mina deltagares ögon när dom förväntansfullt äntrar cliniclokalen och får se det lilla, lilla trumsetet. Den slutliga skönheten ligger i hur deras mungipor börjar peka uppåt när de hör dom, trummorna... jag har stämt ner bastrumman lågt och den sticker verkligen hål på myten om att en trumma ska vara stor för att låta mycket!

Annars rekommenderar jag dom trumsetsköpsugna deltagarna att titta lite extra på Yamahas nya Rock Tour serie... mycket trumma för pengarna och så har dom väldigt vackra färger att välja emellan... kolla du också!

Jag tillbringar inte den här Påsken med familj och vänner utan på Orionteatern med Mor Courage och hennes barn. Min nya familj den här Påsken är medlemmarna i en pjäs skriven av  Bertolt Brecht.

Jag vet inte vad det är med teatern som får mig att må så bra... dels är det väl stämningen bland alla medverkande som gör att man trivs, alla nya möten med starka och egna personligheter. Dels är det väl mörkret, det intima förhållandet till publiken och att nästan alla konstformer är representerade, text, skådespeleri, ljud, ljus, bildkonst och musik! Jag älskar att vara på en teater och längtar konstant efter det sedan jag, från och till, arbetare på Uppsala Stadsteater under hela 90- talet.

Nu var ett tag sedan jag spelade på teater, senast var med Pia Johansson och Katrin Sundberg i föreställningen "Allt man aldrig fått göra..." på Rival. 2008. Tyvärr blev det kortare än man önskat...

Tillbaka på Orionteatern. Pjäsen behandlar frågeställningen, "Hur ska man kunna leva ett gott och bra liv i en värld som inte erbjuder någon godhet utan bara ondska?!" Mor Courage äger ett Marketenteri och gör sitt levebröd på att sälja varor till soldaterna under det 30-åriga kriget. Hon lever på krig!

Jag undrar hur många människor eller hur många musiker som lever på att gör sitt levebröd på "ickegoda" saker? Är t.ex. en musiker som gör reklammusik för bilar oetisk..? Hur många gånger har jag inte gjort oetiska gig?! Skulle jag ta ett partygig i morgon hos en vapenhandlare i Afrika? Skulle jag, om jag hade haft ett val, varit kapellmästare i film producerad av propagandaminister Goebbels? Man måste sätta gränserna själv, så klart, men en sak är säker jag tjänar mycket mer pengar på ett företagsgig för Volvo än här under 3 kvällar på Orionteatern. Men det känns viktigare och riktigare på teatern.

Jag vikarierar för Jouni Haapala, han gigar med De Lyckliga kompisarna under Påsken. Noter, inspelningar och övrigt material är fantastiskt förberett av honom och jag har suttit med på en föreställning för att få alla cueer i kroppen.

Det finna bara ett problem, koordinationen hos mig är inte riktigt lika väl utvecklad som hos Herr Haapala, han envisas med att lägga ut ljud på sina synthtrummor på det mest fantastiskt oväntade ställen, en bastrumma på FEL fot, en "Åsnekäke" på 2 meters håll medans man spelar Cajon... och sen ska man plötsligt spela akustiska trummor med Congasolo... Huga! Nu har jag spelat två föreställningar, en kvar, och det har gått nästan helt felfritt... men vad jag har fått koncentrera mig... Tack kära Betablockerare! Tack också Magnus Larsson, kontrabas och gitarr, Hanna Ekström, viola och Johan Arrias, saxofoner, för det fina bemötandet!

Ha en fin helg nu!

Adam

Ps. Som den Fältartist jag är måste jag passa på att säga att mitt "vapen" i krig skulle vara Yamahas hardware. Kolla t.ex. in det här fantastiska nya virvelstället, SS950, med centrumkula och "spikar" att fälla ut... Ds.