"I framtiden kommer var och en att bli känd i 15 minuter."

Övningshörnet i matsalen. Yamahas DT Exspress IV.

Vaknar, vinkar av sonen som med lätta steg går till skolan med sitt gitarrcase på ryggen. Tänk om man hade haft Rytmus att gå till när jag var ung. Stimulerande gymnasiegång var inte direkt vad jag hade, 4 årig teknisk i Uppsala bland HP räknare och Cavaletbärande förtidsgubbar. Fysik, kemi och teknologi är det inget fel på men lärarna jag hade kunde med säkerhet skrämt intresset ur den mest fullfjättrade Nobelpristagare.
Ärligt talat hade väl trummorna och musiken redan tagit grepp om min själ på den tiden, textblocket fick precis plats att gömma bakom den praktiska A4 storleken på läroboken ALLT OM KEMI.

Nu har jag inget jobb idag, varken musik eller annat... kaffe, frukost och... öva, det där nya jag tvingar mig till.
Jag är urkass på att slå enslagsvirvel och att slå samtidigt med höger och vänster hand, t.ex om man ska bygga upp ett crecendo på golvpukan och virveln, en takt med 8 dels trioler i en Shuffel. Det mest elementära!
Troligtvis har tvåslagsvirveln förstört det där och jag har glömt att underhålla den tekniken som var så lätt när jag började spela. Ibland har jag kommit på mig själv under Singing Bee, att titta med skräckblandad förtjusning när Jouni Happala knattrar iväg en enslagsvirvel i rasande tempo, helt oberörd! Det håller jag på att öva på nu...

Jag funderar på vad som är den där driften bland alla unga som vill hålla på med musik som yrke? Jag menar min son har växt upp med en pappa som varit borta mycket och har haft minst sagt knaper ekonomi. Han har sett sin fars besvikna ansiktet när inte den där turnén blev av...
Han har inga tvivel trots det. Han ska spela musik!
Är det behovet av att få uttrycka sig, är det att stå på scenen framför folket, att bli sedd, är det att bli känd, är det för att täcka det där hålet med känslan av att inte räcka till? ( På på scenen och några timmar efter giget känner man sig fullkomlig och glömmer man att man har det, hålet).
Är det också det lilla hålet och dess förmåga att växa sig större som gör att så många konstnärer, musiker, skådespelare och artister måste ta till drogerna och alkoholen? Det är klart det är...
Jag har precis blivit lite äldre till och känner mig exakt som Kalle när han skuttar iväg på morgonen.

Framför mig på väggen sitter en liten bild på Andy Warhol, har inte tänkt för än nu varför jag har placerat bilden på honom just där. Snett hänger han, med någons händer i ett strypgrepp runt halsen...


Ps. Väntar med spänd förväntan på nya DTX padsen, kolla in dom här så länge så återkommer jag när dom landar... Ds.

Kommentarer
Postat av: Kristina Kollstedt

Va du skriver bra Adam kul att läsa.... och du vi har världens finaste son han är fantastisk.... Love Kristina.

2010-03-17 @ 19:24:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0