Förnedring Vs. Succé...

Det som slår mig gång på gång är hur man som musiker eller bildkonstnär, författare eller skådespelare förväntas vara så djävla glad över att man har det arbetet men har... det måste vara fantastiskt att tjäna pengar på sin hobby, bla bla bla... man tänker kanske inte på det negativa eller man ser inte, vill inte se myntets baksida.
Jag som spelar musik tänder en fackla av hopp varje gång jag får ett nytt uppdrag, ska leverera allt, när som helst, hur som helst under vilka omständigheter som helst. Den här gången kommer det kännas bra...
En rolig historia jag förknippar med just det här är ifrån i somras...
Vi hade gjort en del gig med Daniel Lindströn runt Nationaldagen... Volvo Ocean Race, Kungsträdgården och nu fick vi på en nåder, det förstod vi, starta för Anastacia i Annexet, Globen, ( Hockeybollen).
Reglerna var enkla som solklara... En viss tid med dina instrument vid Golden gate, (den heter så, stora last och spelaringången).
Väl där blir vi visade till omklädningsrum, catering och sen scenen...
Allt var försenat, så klart! Jag passade på att förbereda mitt trumset vid sidan om för att påroddandet skulle ta så kort tid som möjligt...
En del av oss hade redan svansen mellan benen då vi hade blivit motade från cateringen som icke tillhörande personal. Andra av oss fick lov att lämna Anexet för att det störde om vi satt där, produktionen var inte färdig, Anastacias 2 gig på turnén och det lät fördjävlig!!!
Ingen mat, inget i logen, ingen soundcheck... nu kommer kruxet... väl på scenen har vi 6 kanaler att använda, 6 kanaler när man har, trumset, bas, gitarr, keyboard och 2 sång.
Vi har rådslag, fördelar kanalerna och när jag vänder mig till den Brittiske ljudteknikern med orden: - are you serious, but we really need one more a mike for the basedrum! Vände han sig om till sitt crew och säger med ett flin på läpparna, halvhögt: - who the fuck is this guy. Han lämnar scenen och försvinner. Vi kör ändå, utan mickar, känns fjantigt men vi gör det... plötsligt kommer det en scentjej med mikrofoner, kablar... hon fixar det och vi hinner spela/ soundchecka någon låt...
Nu gäller det att skaka av sig den förnedrade känslan, hungern och ladda till giget, vi spelar våra 5 låter, med rejält svagt ljud och scenljuset så gott som släckt för att inte konkurrera med Ana, som jag kallar henne vid det här laget...
Idag kan man säga, vi öppnade för Anastacia men det var ingen som varken hörde det eller såg det och bandet blev behandlade som skit.. HELA dagen!
Var det någon som var där? Skulle vara roligt att höra om hur det uppfattades från publikplats...
Det kommer mera!
Adam

Kommentarer
Postat av: Lena Hultman

Förstår det är skitjobbigt, speciellt med den ibland dåliga servicen. Verkar vara en skitbransch vad gäller visad respekt för att ni artister utför ett arbete som är väldigt slitigt.

En tanke: De som ska serva runtom.. tror branschen skulle må bra av fler tjejer i den, lite mer ordning och reda typ.. kanske jag har fördomar.



Önskar dig massor med lycka till, speciellt vad gäller tålamod jag gissar måste vara ett måste för att stå ut

2009-10-12 @ 19:58:59
Postat av: Anonym

Tyvärr var jag inte där, men hallå, spelar inte du på Wincent?

2009-10-12 @ 22:53:52
Postat av: Anonym

Hej, nej jag spelar inte Wincent längre, jag har bett dom att ta bort mig från sidan men dom envisas med att ha mig kvar...

B-stick för mig.



Mvh Adam

2009-10-15 @ 14:41:12
Postat av: Anonym

Ur a fakkin trooper. I luv u

2009-10-15 @ 14:51:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0