Det sa bara... Klick!
Hm... klassiskt men ändå helt nytt!
Om man lyssnar på... ta t.ex. September, EWF's fantastiska Discoboggielåt så ökar den faktiskt nästan 11 BPM från start till slut, (den långa versionen). Med dagens mått mätt är det mycket, väldigt mycket! Jag tror inte alls den skulle upplevas tillnämnelsevis så inspirerande på dansgolvet om den hade spelats in med klick, samma tempo rakt igenom. (Ärligt talat tror jag det är tack vara eller på gund av den jätteglada "koskällenisten" att den ökar så, lyssna så får ni höra).
När det gäller metronom och klick finns det så många olika läror och åsikter som det finns musiker. Min åsikt, och många andras, t.ex. Jonas Grönings, är att en låt oftast har, precis som en tonart den klingar bäst i, ett tempo där den känns bäst. Kanske just det tempot som låten är skriven och inspelad i. Tänk på det innan du piskar igång en låt nästa gång och alla på scenen är adrenalinstinna. Hur många gånger har man inte hört liveinspelningar med sig själv som låtit väldigt stressade?!
Jag lärde mig spela efter klick en vecka 2003 när jag glad i hågen hade sagt ja till ett gig med Anna Sahlene på Öland. Hon hade Backtracks och jag hörde mig säga orden: - Klick?! (En stunds tystnad)... Ja, självklart..! Jag kan spela efter det och är skitbra på det! Ha ha... lärdom genom tvång! Veckan innan var svettig men det gick felfritt och var nervkittlande.
Under Singing Bee och TV överhuvudtaget använder jag alltid klick. Om nu klipparen går in och stökar om i, förlänger eller mixtrar med bild och musik så blir det förhoppningsvis snygga klipp ändå.
I Singing Bee är det extra roligt när de tävlande ursäktar sina fel och brister med att låten gick för fort eller sakta, dom skulle bara veta hur exakt det var och hur mycket deras egna nerver spelar in. Jag låter dom dock oftast leva med tron att dom har rätt men vid ett par enstaka tillfällen har jag faktiskt fått lov att berätta hur det ligger till...
Klick kan vara också vara en otroligt skön försäkring från sura Artistminer. Jag har varit med om vid flera tillfällen när man spikat och kommit överens om ett tempo på en låt med en Artist, antingen under ett rep eller souncheck. Senare under spelningen när man räknar in låten i det bestämda tempot ser man plötsligt samme Artist slänga en mördande blick över axeln eller göra ett lamt försök att "veva" upp tempot med armen. Man får bara skakar på huvudet och om det blir snack efteråt, vilket har hänt, påpekar jag bara om hur det låg till... det var samma som du ville ha på repet, och i.o.m det är oftast sista gången man blir påhoppad. Nu kan man ju också göra artisten till lags men personligen har jag mycket svårt att hålla det ökade tempot låten ut, hela bandet strävar gärna efter det första... och sen verkar det faktiskt, med facit i hand, som om resultatet alltid blir sämre.
Idén med klick eller metronom är ju fruktansvärd egentligen, hur våra idéal blivit så kantiga, så utan riktning och mål. Jag försöker förhålla mig till klicket som om jag hade "en bra vän i bandet som är pålitlig rent tempomässigt..." Det gör att jag inte automatiskt försöker lägga mig rakt på beatet utan kan spela lite runt det, kanske stänga av det på vissa partier... det ska ju ändå vara ett hjälpmedel inte ett hinder. Många medmusiker har inte en aning om att jag spelar med klick så ofta!
Tyvärr fick jag hårt erfara att min egna tempoklocka förmodligen hade satts ur funktion delvis p.g.a av mitt spelande med klick, sommaren 2008. Jag hade en 5 veckor lång turné med Nisse Landgren och The Crusaders i Europa och spelade orepat första giget på Tenerifa. Mycket nerver var det och än idag har jag svårt att höra ljudklipp från de första 6 spelningarna. Det är som om min egna tempokänsla var på vift, jag spelar forcerat och fläckvis rent dåligt! Det ordnade dock till sig under turnéns gång men jag undrar än idag om det hade med att göra att jag kom från massvis med produktioner med klick den våren. Hemskt var det och jag grämer mig än idag över ovissheten... skulle jag kunnat gjort det djävligt mycket bättre under andra förhållanden, t.ex. om jag hade litat mer på mig själv och min egna känsla för tempo?
Självkänslan... det är kanske där skon klämmer också?!
Nu sitter jag utanför Incontro i Göteborg och lyssnar på avstånd en fantastisk trummis, Rasmus Kihlberg som soundcheckar med Stefan Gunnarsson, han har inget klick, han är stadig och han ger ett väldigt självsäkert intryck... men vem vet?!
Ikväll har han, Rasmus, en jättefin Ndugu Chansler signaturvirvel i vitlackat stål, mycket sejarmatta där, och ett nytt Absolut Maple Customset med den nya hook luggen, precis den som finns på PHX. Färgen är någon sorts mörk Cola Champagne Sparkling, ska kolla vad den heter, vacker är den i alla fall och det låter mycket bra om trummorna...
Ps. Caramel Sparkle heter färgen... så klart! Glöm inte att det var Ndugu som bl.a. gav oss det magiska beatet på Billie Jean... Ds.
Kommentarer
Trackback
