adamdrummer

Stefan Gunnarson, Bill Champlin och Peter Friestedt från LA Projekt...

Sitter några meter ifrån en utav de största idoler jag hade som ung, kommer aldrig glömma första gången jag satte ner pick-upen på den dyrt införskaffade japanpressen av Runaway, Bill Champlin... Låten Satisfaction strömmade ur högtalarna och mycket tack vare trummisen JR Robinsons magiska spel på just den låten fick jag en mätsticka på hur djävla bra man kunde vara.. Jag var en liten oerfaren åsna och långt där framme på en trumpinne hängde moroten... Tänk att få träffa och spela med de här musikerna...

Man är olika, en del spelar bara för att det är: Härligt att utrycka sig med musik... En del kanske för att det är det enda dom kan... Jag spelar för att bli sedd eller.... hörd, (kanske passar bättre)! Självklart spelar musikens magiska språk första fiolen... men jag har kommit på med åren att jag, på god andraplats, mest vill mätta mitt otroliga behov av uppmärksamhet, live!

Finns det ett behagligare ställe än att sitta på ett trumpodie, lite på avstånd från scenkanten, upphöjd, längst bak, få en liten beskärd del av en publiks fokus... den är inte direkt riktad till mig utan jag kan slicka åt mig lite ibland, lite här, lite där och sen vid vissa partier kanske få den helt för ett par sekunder. Förhoppningsvis känner man sig lite förberedd och bra då också...

Jag tycker mest om att spela orginalmusik med Artisten som det är mening ska framföra låten. Att till exempel spela Freestyles låt Fantasi med ett coverband är inte alls samma sak som att spela den med Christer och Tommy... en parameter är självklart också att publiken har kommit dit för just den konserten och betalat för det!

Jag älskar att spela med alla orginalartister även om jag kanske inte skulle köpa deras album för musiken skull. Det där är individuellt bland musiker och jag respekterar andras åsikter även om jag ibland ärligt har svårt för musiker som måste ursäkta sig när det kryper fram att dom spelar med en speciell Artist för att den inte skulle vara kreddigt nog...

Rytmus eldsjäl och gitarrlärare Tony Borg, ( ja, han som spelade Blackmoredoftande gitarr i Alien), har sett till att eleverna får komma och delta i en clinic med Bill och jag halkade med in för att skriva lite om det... Yamaha är representerad i keyboardriggen och när han visar hur en låt har ändrats från enkel anteckning till färdig låt med hjälp av David Foster, (det klingar Chicago så det dryper om det och ljudet från S90ES är så likt orginalet ), blir jag lite fuktig i ena ögat...

Bill talar mycket om att skriva låtar, planerade hits kontra de låtar som kommer helt från hjärtat... Han är självkritisk och rolig, sätter gärna på sig dumstrut och bjuder på sig själv på ett oväntat sätt. Mycket oväntat! Förvånansvärt många av eleverna tjuter till, igenkännande, när han rabblar upp massa mindre välkända West Coastalbum, Artister och musiker... det var sådant vi snackade om redan 87!

Det han säger och berättar gör att det börjar snurrar i tankarna...  Vilken musik är för vem och vem är det som bestämmer vad som är tillräckligt bra eller rätt musik? Självklart spelar produktionssättet in... en låtfabrik, där det kanske sitter tre personer i en studio, 09.00 till 17.00, och fiskar efter radiohits kanske inte är en lika romantiskt hantverkarbild som en servettplitande Benny Andersson och Björn Ulveus på en skärgårdsö...? Eller ta Lars Winnerbäcks fantastiska arbete med texter i jämförelse med Plings... ord?

Nu när Eurovision Song Contest 2010 precis har gått av stapeln får det ju en verkligen att undra. För vem är den musiken? Är det bruksmusik? Är den kanske gjord för att spelas i bakgrunden på en frisörsalong i Jönåker?

Finns det kanske ett musikaliskt klassamhälle? Är Schlagern musikens "Foppatoffla"... i så fall kanske Titio är den snygga och smakfulla designskon hon alltid själv bär. Bo Kaspers den intellektuella, souljazziga, men ändå inte för utstickande Chalmerstudentsandalen i mocka med snörning. Finns det musik som är helt barfota?

Fanns det kanske en mening med Quincy Jones skoval när jag mötte honom backstage i Montreux 2008, han hade dagen till ära, tror det var hans födelsedag, ljus beige linnekostym och, håll i er, rosa "Foppas" i en Special Edition med klistermärksapplikationer man får sätta dit själv...

Vad Bill hade på fötterna? Jag återkommer... ska kolla i kväll och medan jag gör det kan väl du kika in på hans hemsida...