Mycket djup och botten...
Shit! Kan ni bli så där riktigt larvigt berörda av bilder, film, musik och mat?
Jag minns så starkt när min, då bara 7 åriga, son klappade mig på ryggen lite faderligt. Jag satt på huk framför en 14" husvagns TV. ( hade lånat den av Jonas Gröning, Keyboardisten, var nyinflyttad till Sthlm och hade ingen egen tv än), Vi tittade på en konsert med Putte Vikman och Lisa Nilsson. Jag hulkade och frustade, det var så fruktansvärt blödigt... Låten, vilken det nu var, kanske inte den bästa, kommer faktiskt inte ihåg... Det fanns något kristallklart i tonbildningen, något så skört och skirt i deras samspel... Det kommer bli bra Pappa ska du se, var inte ledsen!
Det finns stunder då jag har fått tårar i ögonen av riktigt bra mat, senast bara för någon vecka sedan på PA&CO... Oftast kan jag, med min slutledningsförmåga, räkna ut att det har med saker omkring mig att göra, att man är trött, ett problem har löst sig, man slappnar av, man har knipit igen för länge över en sak du är ledsen över eller att du bara är allmänt känslig? Skiten ska ut och det ser den, förr eller senare, till att göra. Något gott, vackert, sorgligt, härligt blir den förlösande faktorn... I det fallet hade det med att göra med att jag efter en lång tids stress och arbete äntligen fick sätta mig ner i min kulinariskafristad och unna mig något riktigt gott.
Jag börjar skriva om det här för att jag för en halvtimme sedan blev överkörd. Jag har inte ont! Jag är rörd!
Nu sitter jag på T-banan, skriver en blogg utan att försöka bry mig om vad folk tycker, och bara det att jag försöker göra en vagn som färdas i underjorden, mitt i en stad, till min arbetsplats är en utmaning... men skvallrar om att jag är på väg att lyckas. Staden är min, din och alla andras!
New York, I love You.
Ps. Om jag inte har helt fel har killen med studion i filmen ett par Yamaha NS 10 högtalare... en klassisk studiomonitor som dom har tagit elementet av och använt till Yamahas Sub Kick, kolla in den! (Ni har säkert sett den stå framför min bastrumma i flera TV- situationer). Ds.
1, 2... 1, 2011!
Foto och rättigheter: Fasching
Härligt att vara tillbaka med en ”knytaihoppåsen” blogg. Jag har faktiskt varken haft tid eller lust att skriva någon här sedan mitt gästspelsvecka på stafettbloggen i Uppsala Nya Tidning… blev trött på mig själv där ett tag!
Sedan jag skrivit senast har det varit ett ihärdigt pusslande. Tomteturné, Barngalor, Leva galan, Promotiongig… men OK! Hur var då arbetsåret?
Jag gör en sådan där poppis lista tror jag. Hoppar över nomineringar och går direkt på vinnarna…
Årets bästa gig: Andreas Aleman på Fasching, nästan allt satt på plats för ovanlighets skull. Man kunde känna sig både duktig och bra. Sen är det ju fruktansvärt roligt att spela Funk.
Årets roligaste TV- jobb: Sing Sing på SVT, Att både arbeta med Ola Lindholm, igen, och alla fantastiska barn var uppfriskande. Att göra ett kvalitétsprogram för barnkanalen kändes viktigt. Tack för det jobbet Jimmy!
Årets största musikaliska ”dumstrut”: Läste fel i allt virrvarr under inspelningen av Julkonserten “En sång för barn, lek och glädje”. Utan bildrep och med knapra förberedelser blev det inte så lätt för mig att spela rätt på Måns Z´s, Tomten jag vill ha en egen jul. Förlåt!
Årets roligaste TV- promotiongig: Magnus Carlsson på Go Kväll. En mycket trevlig dag!
Årets mest minnesvärda arbete: Inredningsarbetet av programmet, Så Mycket Bättre, på Gotland.
Årets utlandsgig: Barcelona med Lidia Geuvara.
Årets bästa instrument: Min gamla 15” Yamaha John ”JR” Robinsonvirvel och att jag har börjat spela Sabian HHX cymbaler.
Årets roligaste studiojobb: Anna Sahlene. (För övrigt gjorde jag bara ett, men det kändes toppen!).
Årets knasigast gig: SM- finalen i Handboll i Malmö med Stefan Brunzells band, vi spelade under finalfesten och publiken gick över styr. (Idioter!).
Årets absolut bästa samarbetspartner: Yamaha! ;-)
Ja det var väl vad jag hade och säga… så här långt! Ha ett fantastiskt nytt år!
Adam
