Mycket djup och botten...
Shit! Kan ni bli så där riktigt larvigt berörda av bilder, film, musik och mat?
Jag minns så starkt när min, då bara 7 åriga, son klappade mig på ryggen lite faderligt. Jag satt på huk framför en 14" husvagns TV. ( hade lånat den av Jonas Gröning, Keyboardisten, var nyinflyttad till Sthlm och hade ingen egen tv än), Vi tittade på en konsert med Putte Vikman och Lisa Nilsson. Jag hulkade och frustade, det var så fruktansvärt blödigt... Låten, vilken det nu var, kanske inte den bästa, kommer faktiskt inte ihåg... Det fanns något kristallklart i tonbildningen, något så skört och skirt i deras samspel... Det kommer bli bra Pappa ska du se, var inte ledsen!
Det finns stunder då jag har fått tårar i ögonen av riktigt bra mat, senast bara för någon vecka sedan på PA&CO... Oftast kan jag, med min slutledningsförmåga, räkna ut att det har med saker omkring mig att göra, att man är trött, ett problem har löst sig, man slappnar av, man har knipit igen för länge över en sak du är ledsen över eller att du bara är allmänt känslig? Skiten ska ut och det ser den, förr eller senare, till att göra. Något gott, vackert, sorgligt, härligt blir den förlösande faktorn... I det fallet hade det med att göra med att jag efter en lång tids stress och arbete äntligen fick sätta mig ner i min kulinariskafristad och unna mig något riktigt gott.
Jag börjar skriva om det här för att jag för en halvtimme sedan blev överkörd. Jag har inte ont! Jag är rörd!
Tänk er en ångvält av underfundighet och igenkännande som fullständigt manglar er till backen? Jag såg en film!
Jag lever som i filmen, varje dag, men vill leva så ännu mer, problemet ligger i mina händer, bara att släppa kontrollen...
Nu sitter jag på T-banan, skriver en blogg utan att försöka bry mig om vad folk tycker, och bara det att jag försöker göra en vagn som färdas i underjorden, mitt i en stad, till min arbetsplats är en utmaning... men skvallrar om att jag är på väg att lyckas. Staden är min, din och alla andras!
Gamla Stan! Skriker ett barn, rakt ut, igenkännande! Mamman skäms, rödkindad tittar hon ner i det slaskgrusiga golvet... varför? Just därför!
Ge er en stund med er själva, titta på den här filmen, helst själv eller med någon som ni har kär, en fin vän,
( som kan hålla käften), kanske? I filmen får ni möta så många personligheter, se så många livsöden, höra så många outtalade ord och se så många små, små nyanser...
New York, I love You.
Ps. Om jag inte har helt fel har killen med studion i filmen ett par Yamaha NS 10 högtalare... en klassisk studiomonitor som dom har tagit elementet av och använt till Yamahas Sub Kick, kolla in den! (Ni har säkert sett den stå framför min bastrumma i flera TV- situationer). Ds.
Kommentarer
Postat av: Mame
Totalt! :) Fällde några tårar när jag tittade på Mamma Mia härom kvällen, en film som visserligen är bra och upbeat på alla möjliga sätt, rentav lite gripande emellanåt, men att gråta...? Hur som helst, det var precis som du skriver, det var dags att låta något inombords boppa upp till ytan och Mamma Mia råkade bli startskottet...
Jag är inte trumfantast, men jag tycker om ditt sätt att skriva. Halkade hit när jag hade läst din gästblogg i UNT. Du skriver om det stora i det lilla - eller hur det lilla ÄR det stora, för den delen - och i det känner jag allt som oftast igen mig själv och mina funderingar. Tack för en skön och befriande blogg, Adam!
/Mame
Trackback
