adamdrummer

Micke Nogueira Svensson från Overkills lilla arrangemang.

Fick lite frågor och ett önskemål på bild förra inlägget, brännande ämne det här med tempo...

Jag har två metronomer som jag tyvärr inte fått tummen ur och synkronisera än, skulle önska att den ena startade när jag satte av den andra och tvärt om. Ska be någon kunnig om hjälp, kanske någon där ute vet?

Jag har just 2 metronomer för att kunna förinställa den ena för ett tempo när det går undan mellan 2 låtar eller för vissa svårare passager i ett medley t.ex.

I Singing Bee är det tight mellan startjingeln, som går i ett visst tempo, och introlåten, som går i ett annat, och för att göra bildproducenten och skripta en tjänst vill man att det ska bli exakt lika långa tagningar vid rep och live så metronomen är ett måste. Jag har ca 3 sekunder mellan låtarna för applåder sen bör jag vara igång med inräkningen på nästa låt... man hinner helt enkelt inte ställa om en metronom utan jag programmerar en annan i förväg.

Vad ska man välja för någon metronom undrar en del? Ingen aning?! Jag har inte hittat en enda som har allt.

Antingen brusar de för mycket, är plastiga och känsliga, eller så har det struliga inställnings parametrar. Den bästa som funnits var en metronom med en liten vibrerande platta som var tyst och gjorde att man kunde känna tempot mot fingrarna men den fick dom dra tillbaka p.g.a icke godkända industriella värden, antingen var det för mycket bly i vissa komponenter eller någon annat miljöaspekt?! Skumt var det!

Antingen, om jag använder InEar under ett gig, låter metronomerna gå in i min mixer där jag kan ställa nivåer individuellt gentemot övrig monitor eller så brukar jag ha en metronom med en liten öronsnäcka i ena örat för att på så sätt kunna få en fingervisning om tempo under monitorgig. Vad det har för inverkan på min hörsel vågar jag inte ens tänka på, tror det är förödande, men jag har med den eskalerande dövhet jag upplevt de senaste åren, konstaterat att spjutkastaren har sin arm, skomakaren sin tumme, trummisen sitt öra...

Hoppas jag kunnat besvara några frågor?

Om man lyssnar på... ta t.ex. September, EWF's fantastiska Discoboggielåt så ökar den faktiskt nästan 11 BPM från start till slut, (den långa versionen). Med dagens mått mätt är det mycket, väldigt mycket! Jag tror inte alls den skulle upplevas tillnämnelsevis så inspirerande på dansgolvet om den hade spelats in med klick, samma tempo rakt igenom. (Ärligt talat tror jag det är tack vara eller på gund av den jätteglada "koskällenisten" att den ökar så, lyssna så får ni höra).

När det gäller metronom och klick finns det så många olika läror och åsikter som det finns musiker. Min åsikt, och många andras, t.ex. Jonas Grönings, är att en låt oftast har, precis som en tonart den klingar bäst i, ett tempo där den känns bäst. Kanske just det tempot som låten är skriven och inspelad i. Tänk på det innan du piskar igång en låt nästa gång och alla på scenen är adrenalinstinna. Hur många gånger har man inte hört liveinspelningar med sig själv som låtit väldigt stressade?!

Jag lärde mig spela efter klick en vecka 2003 när jag glad i hågen hade sagt ja till ett gig med Anna Sahlene på Öland. Hon hade Backtracks och jag hörde mig säga orden: - Klick?! (En stunds tystnad)... Ja, självklart..! Jag kan spela efter det och är skitbra på det! Ha ha... lärdom genom tvång! Veckan innan var svettig men det gick felfritt och var nervkittlande.

Under Singing Bee och TV överhuvudtaget använder jag alltid klick. Om nu klipparen går in och stökar om i, förlänger eller mixtrar med bild och musik så blir det förhoppningsvis snygga klipp ändå.

I Singing Bee är det extra roligt när de tävlande ursäktar sina fel och brister med att låten gick för fort eller sakta, dom skulle bara veta hur exakt det var och hur mycket deras egna nerver spelar in. Jag låter dom dock oftast leva med tron att dom har rätt men vid ett par enstaka tillfällen har jag faktiskt fått lov att berätta hur det ligger till...

Klick kan vara också vara en otroligt skön försäkring från sura Artistminer. Jag har varit med om vid flera tillfällen när man spikat och kommit överens om ett tempo på en låt med en Artist, antingen under ett rep eller souncheck. Senare under spelningen när man räknar in låten i det bestämda tempot ser man plötsligt samme Artist slänga en mördande blick över axeln eller göra ett lamt försök att "veva" upp tempot med armen. Man får bara skakar på huvudet och om det blir snack efteråt, vilket har hänt, påpekar jag bara om hur det låg till... det var samma som du ville ha på repet, och i.o.m det är oftast sista gången man blir påhoppad. Nu kan man ju också göra artisten till lags men personligen har jag mycket svårt att hålla det ökade tempot låten ut, hela bandet strävar gärna efter det första... och sen verkar det faktiskt, med facit i hand, som om resultatet alltid blir sämre.

Idén med klick eller metronom är ju fruktansvärd egentligen, hur våra idéal blivit så kantiga, så utan riktning och mål. Jag försöker förhålla mig till klicket som om jag hade "en bra vän i bandet som är pålitlig rent tempomässigt..." Det gör att jag inte automatiskt försöker lägga mig rakt på beatet utan kan spela lite runt det, kanske stänga av det på vissa partier... det ska ju ändå vara ett hjälpmedel inte ett hinder. Många medmusiker har inte en aning om att jag spelar med klick så ofta!

Tyvärr fick jag hårt erfara att min egna tempoklocka förmodligen hade satts ur funktion delvis p.g.a av mitt spelande med klick, sommaren 2008. Jag hade en 5 veckor lång turné med Nisse Landgren och The Crusaders i Europa och spelade orepat första giget på Tenerifa. Mycket nerver var det och än idag har jag svårt att höra ljudklipp från de första 6 spelningarna. Det är som om min egna tempokänsla var på vift, jag spelar forcerat och fläckvis rent dåligt! Det ordnade dock till sig under turnéns gång men jag undrar än idag om det hade med att göra att jag kom från massvis med produktioner med klick den våren. Hemskt var det och jag grämer mig än idag över ovissheten... skulle jag kunnat gjort det djävligt mycket bättre under andra förhållanden, t.ex. om jag hade litat mer på mig själv och min egna känsla för tempo?

Självkänslan... det är kanske där skon klämmer också?!

Nu sitter jag utanför Incontro i Göteborg och lyssnar på avstånd en fantastisk trummis, Rasmus Kihlberg som soundcheckar med Stefan Gunnarsson, han har inget klick, han är stadig och han ger ett väldigt självsäkert intryck... men vem vet?!

Ikväll har han, Rasmus, en jättefin Ndugu Chansler signaturvirvel i vitlackat stål, mycket sejarmatta där, och ett nytt Absolut Maple Customset med den nya hook luggen, precis den som finns på PHX. Färgen är någon sorts mörk Cola Champagne Sparkling, ska kolla vad den heter, vacker är den i alla fall och det låter mycket bra om trummorna...

Ps. Caramel Sparkle heter färgen... så klart! Glöm inte att det var Ndugu som bl.a. gav oss det magiska beatet på Billie Jean... Ds.

SD255ANC

14" x 5 1/2" Steel Snare Drum; Ndugu Chansler

 

 

 

 

 

 

Det nya DTX- padet jag provade med Alcazar i helgen. Bra, vackert och av god kvallitet!

En tidigare vän till mig frågade mig förra sommaren: - Materiella saker är viktiga för dig va?!... Har tänkt mycket och ofta på vad det låg för värdering i den frågan. Jag tyckte det hade en negativ klang just då... kanske jag svarade nej, kanske ja, kommer faktiskt inte ihåg...

Jag arbetar idag, tack och lov, med saker som ska vara vackra och jag lägger nog väldigt mycket vikt på hur saker ser ut, känns och upplevs både i arbetet och i hemmet, en lampa, ett bord eller en blombukett kan ju vara så mycket mer! Samtidigt har jag varken "platt-tv", bil, Ipod, Iphone eller ens stereo?!

Jag har ingen stereo! Tv'n jag har är vacker, en B&O från 1982, värdigt snygg design och fantastisk bild och ljud. Den kostade 2 800:- för 3 år sedan.

Min brödrost väntade jag på att köpa i 5 år, har grillat i ugnen tills jag hittade den jag vill ha och är säker på att jag vill och kommer ha resten av livet.

Är det att vara materialistisk?! Vad är att vara materialistisk?

Nu tror ni att det brunnit i huvudet på mig och att jag biktar mig inför er... Vänta, jag kommer till saken!

Jag blir galen av det snabba kommersiella samhället vi lever i. Vi har, hemma hos mig och min son, en låda med säkert 7 par oanvändbara hörlurar av mindre bra kvalitet, trasiga, fula eller med dålig funktion som hållit i max ett halvår. Vad kostar det? Tänk om vi hade köpt riktiga lurar från början?

Nu till saken! För guds skull! Köp ett instrument som du kommer kunna ha länge, av bra kvalitet, och som du tycker är vackert och låter bra. Du kommer kunna få tillbaka pengarna för det om eller när du tröttnar på att spela eller när du ska byta upp dig en klass. Om du nu behöver det?! Köp proffssaker annars kanske du tröttnar bara för att det inte låter som det bör. Har du inte råd att köpa nytt, vänta eller köp begagnat! Det finns massvis med erbjudande i musikaffärerna, billiga dealar på nytt, fullständigt skit, märk väl med snygg finish, som du luras att köpa när du för samma peng skulle du kunna få ett riktigt bra instrument om man letar lite eller köper begagnat.

Största problemet när man köper trummor är cymbalerna. Har man okunskap eller otur och får börja sina första år som trummis med stansade och inte smidda cymbaler kommer det troligtvis sluta med att hela lusten att spela försvinner bara p.g.a. att det låter så illa. Varför inta bara köpa ett par riktiga Hi- hats, begagnat? Ett par som du 20 år senare kommer skruva upp på stället samtidigt som du berättar för dina musikervänner: - Tänk, det här är mina första cymbaler, jag spela på dom än...

Än värre är de digitala trumseten som säljs nu i paket för runt 4000:- tänkt till nybörjartrummisar. Jag kan sätta en peng på att om man skulle gå in på pojk/ flickrummen om ett halvår står dom och dammar om dom inte redan ligger i en kartong på vinden. Det låter verkligen apa om dom, jag vet för jag har elever som har sådana hemma och jag vägrar ge lektioner på deras "trummor"! Vi slår på kuddar eller på golvet, det är både bättre ljud och bättre känsla.

Jag har turen att kunna få pröva och tillhandahålla massvis med fina och vackra instrument! Jag lägger ner mycket vikt på mitt sound och hur mitt instrument ser ut och upplevs när jag spelar på det. Det tog väldigt lång tid att lära mig och det blev väldigt dyrt... tänk om jag hade lyssnat på mig själv.... tidigare!

Jag avslutar med ett citat av Milan Kundera från boken Varats Olidliga Lätthet som säger så mycket mer om skönhet än den du kan köpa dyrt, kanske det kan vara en åldrad gitarr en stad eller en människa, kanske bara patina.

"Ofrivillig skönhet. Ja. Man kunde också säga: skönhet av misstag. Innan skönheten helt försvinner ur världen, lever den kvar några ögonblick till, men av misstag. Skönhet av misstag är det sista stadiet stadiet i skönhetens historia."

Ps. Jag hann inte mer än att stega igenom ljuden på nya DTX kitet idag innan det skulle skickas vidare, hoppas dock snart kunna ge en review. Ds.

Alcazartrumset i Discorymden!

Sitter i turnébussen med Alcazar och ett ihopplockat band på väg till Kalmar för ett dagsgig. Klockan är 04.30, vi ska ha soundcheck kl 11.00, gig kl 14.45 och sen hem igen...
... 45 minuters sömn blev det.

Ett årligen återkommande arbete har varit att spela med kören "Du kan sjunga gospel..." med Gabriell Forss i spetsen. Nu var det dax igen!

Kommer ihåg första gången, förstod liksom inte storheten och idén med att samla en sådan stor kör för än efter framträdandet när jag upptäckte att jag var mycket varmare och lite rodnad i huden på den sidan som var riktad mot kören.

I mycket ovanliga fall kan man faktiskt känna fysisk värme från publiken men i det här fallet är det närmare 900 personer i kören som sjunger för livet och älskar det. En helt klart mätbar energi.

Har aldrig varit mycket för föreningsliv men jag kan förstår vikten av det. Människor får en identitet men i grupp. Skönt och ansvarslöst! Rent historiskt har ju gruppgemenskapen både haft positiva och negativa resultat... jag bestämde mig precis för att inte skriva mer om det eller ens ge några exempel.

Utvecklingen hos kören har varit enorm! Solister lottas ut mellan de som vill eller vågar sjunga. Det låter verkligen så där ibland men det spelar liksom ingen roll... dom gör det ändå, sjunger... något jag aldrig skulle ha vågat utan att känna att jag hade full kontroll.

Tänker på alla medverkare i Singing Bee under åren. Kamikazepersonligheter som slänger sig ut på oprövad mark för att med mycket stor risk att göra bort sig, skiter fullständigt resultatet, rent musikaliskt.

Sådan skulle jag vilja vara ibland!

Sjöng faktiskt Karaoke för en månad sedan, inte första gången i mitt liv men det var första gången utan att vara varken generad eller ha nervösvåta ögon. Kanske är jag en bit på väg?

Nu har vi precis spelat och Alla var där... ha ha! Nästan 1000 människor på scenen 2 000 i publiken.

I bandet hittar vi Gabriells bror Jocke Forss som kapellmästare/ piano, Richard Forss, saxofon, Jimmy Källqvist på bas och Jouni Haapala, percussion.

Kvällen gästartist förhöjde verkligen resultatet. Sarah Dawn Finer har en förmåga att få folk att glittra under ett gig. Har sällan blivit rörd till tårar under en spelning man själv spelar men med Sarah har det hänt mer än två gånger. Att sedan Gabriell Forss med sin bejakande personlighet är en fantastisk pedagog för den körsugna gör inte kvällen sämmre...

Ett tips för dig som vill sjunga men inte riktigt vågar, besök Gabriells kör och prova på... du kan sjunga hur illa som helst, nästan ingen hör

Ps. På onsdag ska det bli ett nöje att provköra nya digitala DTX900K från Yamaha, kanske vissa delar av det är något för Alcazargiget på lördag..?! Ds.

Vad har du med dig till giget?

Jag får ofta frågan under mina clinics.

På merparten av gig, för en trummis, kan man inte ta med sig eller skicka sitt instrument. Man kanske ska flyga, åka tåg eller bil, det kanske inte finns plats eller ens budget för att ta med trumsetet och man får skicka en teknisk rider till arrangören i stället.

Som jag skrivit i tidigare bloggar hör det till ovanligheten att man får exakt det man önskar på grund av många olika parametrar.

I och med det brukar jag försöka eliminera känslan av att det inte är mina trummor jag spelar på. Jag tar gärna med mig grejerna som är länkarna mellan min kropp och övriga instrumentet. Här följer en lista i min egna prioritetsordning:

Bastrummepedal: Yamaha DFP950C:

Cymbaler med vikt på Hi- hat: Har inte hittat någon speciellt favorit än!

Virveltrumma: Det beror så klart på vilken musik man ska spela men en mycket fin all-round trumma är: Yamaha Sensitive Consept, som bygger på den klassiska Maple Custom:

Stol: Yamaha DS950:

Hi- hat stativ: Yamaha HS1200T:

Glöm för guds skull inte lite trumnycklar, extra filtar till cymbalställen, sejarmatta, ett reservunder och överskinn, en extra Hi- hat clutch. (Skruvfästet för övercymbalen på hi-haten som har en tendens att ge sig ut på egna äventyr). Notpapper, pennor och metronom!

Om jag tar med mig just det här känns det som mitt egna trumset ända till man börjar spela pukor, men det gör jag nästan aldrig ändå!

Det här grejerne får man faktiskt med sig på ett flyg eller tåggig i en resväskstor case.

Ärligt talat känns det som om just det här är bitarna du skulle satsa på, även som nybörjare, att köpa och det med bra kvallitét med en gång, då har du glädje av dom i många år...

Vi hörs!

Malmö kanske ser ut som vilken stor europeisk stad som helst 16 våningar upp... men skenet bedrar!